Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att se. Att våga se. Att välja att se. Att välja att se bort. Att se, men låtsas som att man inte såg.

Jag förstår att det ibland upplevs som alltför fruktansvärt för att man ska orka se. När We see you-kampanjen kom igång fick jag en ström av bilder från Irak i inkorgen på facebook. Bilder skickade av desperata flyktingar som såg min inkorg som den enda kanalen att få ut sanningen om det "säkra" land de flytt och som Finland nu ville sända dem tillbaka till. Det plingade till med jämna mellanrum när olika facebooknamn med arabiska krusiduller skickade mig mobilbilder, direkt från Irak. Barnlösa mödrar som står i ruiner och ropar ut sin förtvivlan och bottenlösa sorg. Blodiga lik av unga män, tiotals, uppstaplade vid en vägg. Kartonger med förkolnade spädbarn efter bombningen av ett barnsjukhus.

När jag släppte in flyktingarnas verklighet i mitt liv blev livet som en skräckfilm. Jag hade helst lagt en kudde framför ansiktet. Vi lade ut en del bilder på We see you-sidan (med varningstext) och sen svarade jag mina asylsökande vänner: ”I don’t need any more pictures now. I understand the situation.” Jag behöver ju inte se hur många bilder som helst. Det orkar jag inte. Men i längden kan vi inte heller leva med en kudde framför ögonen. Med en kudde mellan varandra.

Under hösten är det inte de här bilderna som hållit mig vaken om nätterna, utan vetskapen om hur systematiskt den finska regeringen avvisar och ignorerar traumatiserade människor som trodde att de lämnat mardrömmen bakom sig. Mänskliga rättigheter betyder inte längre någonting. Det är det som är vår skräckfilm.

Jag förstår att det då är frestande att blunda, att klicka bort det obehagliga och kanske också dölja mina uppmaningar på facebook om att se och agera. Men det kan vi inte göra. Vi kan inte bygga ett samhälle där normen är att man tittar bort och där man är avvikande om man bryr sig om andra människor – också andra än den närmaste familjen och vännerna.

Vi har genom vårt välfärdssystem skapat ett skyddsnät så att du ska klara dig också den dagen när allt inte går som du önskat och du inte är så oövervinnerlig som du hoppades att du var. Vi har byggt Finland på värderingar som solidaritet och medmänsklighet. Vi har bestämt oss för att se och bära varandra, för att det är så vi bär vårt samhälle. Det är så vi överlever. När tiden kommer när det är du som bär på en smärta så stor och obegriplig att omvärlden tystnar och tittar bort så kommer du att önska att någon vågade se dig. Om någon ser kommer du aldrig att glömma vem som vågade.

De senaste månaderna har jag tvingats stå öga mot öga med livet, med vidöppna ögon. Livet kan vara obeskrivligt grymt och smärtsamt. Maktlösheten inför den stora apparat som dömer till liv eller död kan kännas förlamande. Ändå är det inte det som djupast etsats in. Jag har fått lära mig den verkliga betydelsen av människans sega livskraft. Jag har värmts av kramar, skratt och blinkningar mitt i det till synes hopplösa. Jag har fått tallrikar med hummus och hundratals tummar på facebook som ordlösa uttryck för kärlek och tacksamhet. Jag har upplevt motsatsen till det avtrubbade och färglösa.

När man tar ner kudden får man uppleva livet i hela dess vidd och djup. Det livet är hisnande vackert, trots allt. Ju mera vi vågar se varandra desto vackrare blir det. Först när vi vågat stanna upp och låta oss beröras av våra egna och varandras livslotter kan vi bygga upp ett kärleksfullt och inkluderande samhälle. Det är det enda som kan hålla i längden. Börja med att se.