Nyligen var jag på konsert. I slutet av konserten applåderade, hurrade, visslade publiken som publik brukar. ”VILL NI HA MER?!” ropade artisten som artister brukar och efter att jublet höjts några decibel gjorde artisten en rutinmässig ”okej då, om ni så gärna vill”-gest och drog ett nummer till, precis så där som artister brukar, ni vet. Där jag satt i publiken slog det mig plötsligt hur sällan jag applåderar och jublar över andra yrkesgrupper så här rutinmässigt efter ett avslutat arbetspass.

Att vara artist är ett yrke, en samhällsfunktion bland många andra. Som artist övar man, utvecklas och jobbar sig framåt och utför så en uppgift som man är rätt ensam om att klara av. Det är bara andra artister som också har den specifika kompetens och de egenskaper som krävs för att vara artist, precis som det är städare som är expert på städning. Att man råkat få den begåvning som krävs för att vara artist och inte den som krävs för att man ska kunna bli en sjujädra förskollärare, bibliotekarie eller svetsare innebär inte att man är en bättre människa, att man i större utsträckning än andra förtjänar jubel och visslingar när arbetspasset är slut. Det är bara ett arbetspass, även om det oftare än andra arbetspass avslutas med jubel. Det är inget att ta personligt.  Det farliga är att ta det personligt.

Att använda sig av sig själv i sitt yrke är något vi alla gör, oavsett vilken bransch vi jobbar i. Det är vi som är där, men det är inte oss själva som människor vi använder, utan vi använder de gåvor vi fått av universum, gud, slumpen eller intevetjag och som gör att vi lättare än många andra kan göra det vi gör. Det vore väl himla konstigt om vi inte delade med oss till andra då? Vi bildar alla, var och en med våra speciella egenskaper, en helhet som fungerar optimalt om vi alla hittar och använder oss av våra specialiteter. Det är gåvan vi borde applådera – både när vi bär den och när vi tar del av andras gåva.

Förra veckan fick jag en stark impuls att applådera och jubla över en annan människas gåva och personliga engagemang. Tyvärr var det inte en artist, så de stående ovationerna uteblev i mottagningsrummet på Eira sjukhus i Helsingfors. Jag besökte min fysioterapeut, som är ung, ganska nyutbildad och har en tydlig begåvning, gåva, för att behandla olika fysiska besvär. Begåvningen i kombination med ett som det verkar brinnande intresse för fysioterapi sedan många år och studier på hög nivå gjorde att jag bjöds på en i mitt tycke högklassig fysioterapiföreställning. Den skulle ha förtjänat både jubel, tjut och stamp i golvet så att hon med ett enkelt ”okej då, om du så gärna vill” hade förklarat ännu en grej om min piriformismuskel och bara sådär, utantill, skulle ha visat mig en ny koregrafi ur sin stora repertoar för inre magmuskler.

Jag har lust att ställa mig upp och begära extranummer av hängivna lärare, tillmötesgående receptionister och pålästa bibliotekarier. Gång på gång sitter jag istället och applåderar in karismatiska artister som gjort en dag på jobbet. Artister som använt sig av de egenskaper som tilldelats just dem i lotteriet. Gång på gång har jag själv blivit inapplåderad. Det hör liksom till överenskommelsen i just mitt yrke.

Förra veckan var jag till ett äldreboende och delade med mig av några av de gåvor som jag fått. Jag har fått gåvan att ha lätt för att uppfatta toner och harmonier, att skapa musik och att framföra musik så att den berör andra människor. (För att sedan klara av att behärska instrumenten jag behöver för det här har jag övat minst lika många timmar som min fysioterapeut har pluggat muskler.) Publiken bestod av en äldre dam som är blind och nästan döv. Det var tydligt att musiken jag spelade berörde henne.

Den äldre damen såg mig inte, visste inte om vem det var som förmedlade de norska folkvisorna till henne. Hon applåderade inte, recenserade inte, tilldelade mig inte ett antal stjärnor av ett antal möjliga. Det handlade inte på något sätt om mig. Det var musiken, inte artisten, som gjorde att hon sjöng med trots att hon annars hade svårigheter att kommunicera. Jag blev medveten om att jag är en budbärare. En budbärare som är glad att få vara budbärare, men som också är tacksam för jubel ibland. Lika glad som en fysioterapeut skulle vara ungefär.

Speciellt i de branscher som är mer synliga än andra kan det vara svårt att skilja på don och person. Det är lätt att ta det för personligt, både de gånger man blir inapplåderad för tredje gången och de gånger applåderna ebbar ut innan man ens har hunnit av scenen. Jag hoppas att vi kunde skilja på de roller vi tar på oss och på de människor vi är bakom dem. Under kostymen artist, tomatplockare eller hemmapappa finns en människa med ett värde som är intakt och absolut oberoende av om kostymen ger oss jubel eller föraktfulla blickar. Vi applåderar ofta med i överenskommelsen och luras att tro att det är själva människan vi applåderar, att applåderna definierar oss. Istället är de mer och mindre konkreta applåderna symptom på den ihåliga överenskommelse vi gjort, där vi höjer de mera synliga och moderiktiga kostymerna över de andra.

På tv ser jag den långt ringlande kön till Idoluttagningarna. Det verkar som att det är många människor som önskar höja värdet på sig själva med hjälp av applåder.  Man drömmer om ära och berömmelse för att med kostymens hjälp öka värdet på människan i den. Själv vill jag ha ett extranummer av fysioterapeuten. Jag vill applådera både kostymen och människan i den, men skilja på de båda, och jag vill jubla över den stora glädjen att vara en budbärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s