Det har varit omtumlande att under hösten märka människors syn på sin egen roll i den nya situation vi alla i och med flyktingkrisen* blivit en del av och medskapande i. Det verkar nämligen så att en del människor tror att de gör mig personligen en tjänst när de tar sin egen del av ansvaret för att stoppa det största människorättsliga övergreppet i finländsk fredstid. En del verkar tro att de ställer upp för mig, så att mitt personliga hobbyprojekt ska gå framåt. För jag är ju ”en sån där som brinner” och det verkar tydligen vara viktigt för mig att människor inte dödas av mitt hemland.

Det som händer idag drabbar mig mera personligt än många andra i och med att de människor som nu hotas av självmord i Finland eller död i sitt hemland kommit mig så nära. Visst är det då lättare att hitta glöden för att göra något. Men mitt engagemang började när jag inte visste vad en enda flykting hette och jag inte hade någon annan personlig koppling till dem än att vi alla är människor. Jag kände mig drabbad för att människor drabbades.

Mitt engagemang började efter att en obehaglig känsla av att jag var en hycklare kom ikapp mig och jag tvingades sluta prata om mina värderingar och börja omsätta dem i handling. När det kommer en ny elev till klassen ska de andra eleverna ta emot den – säga hej, visa vägen till matsalen, ta med barnet i lekarna. Det samma måste gälla mig som vuxen, tänkte jag, och tog aktivt kontakt med nykomlingarna. Det är därför något i mig är varmt idag – för att jag valde att släppa in människor och låta dem beröra mig. De som inte känner sig berörda eller drabbade när människor dödas i Finland har valt annorlunda.

För en tid sedan var jag med i ”Slaget efter tolv” i Radio Vega, i en diskussion om vanliga människors möjligheter att påverka politiken. Jag funderade mycket på min medverkan. Jag var rädd för att jag skulle göras till en exotisk galjonsfigur som har litet gemensamt med en ”vanlig människa”. Jag ville inte göras till en sån där som brinner. Eftersom de flesta av lyssnarna inte definierar sig själva som det så skulle de också kunna avsäga sig ansvaret för ”mitt projekt”. ”Vad ska jag kalla dig?”, frågade redaktören. ”Lina Teir, aktivist?” –”Nej, inte aktivist. Det går bra med människa”, sa jag. ”Det är i min roll som människa jag gör det här.”

Jag kommer inte ihåg vad jag sedan kallades i diskussionen, men det var varken aktivist eller människa. Men för mig ingår det i att vara en högst vanlig människa att man opponerar sig när andra kränks, så att man gör det man önskar att andra skulle göra för en själv om man blev sparkad och pissad på. Det måste finnas elever som ser vad de tuffa pojkarna sysslar med bakom planket på skolgården och som vågar säga till.

I det extrema läge vi är i idag finns det en tanke som skrämmer mig mera än någon annan. Den skrämmer mera än tanken på fascisterna i riksdagen. Den skrämmer mera än tanken på hur många personer som blir högerextrema eller islamistiska terrorister om världen fortsätter i den här riktningen. Den skrämmer till och med mera än tanken på vad som händer min vän om han tvingas ut ur landet och hamnar i händerna på dem som dödshotat honom och som har nätverk i hela Irak.

Den mest skrämmande tanken är:

Tänk om en vanlig människa är en som inte brinner överhuvudtaget utan som knappt pyr?

Är en vanlig människa en person som låter människor dö, som inte vill offra ens en gnutta av sitt identitetsprojekt, sin bekvämlighet eller sin sinnesro för att låta en annan människa leva? Har Finland totalt tappat glöden? Har vi tappat livsgnistan? Består mitt land av människor som är aska? Eller är det kanske så att för dem som talar om medmänsklighet, men inte aktivt gör något så brinner lågan ändå, men bara för de människor som är mest lika dem själva?

Det enda jag har gjort är att, som det jag måste tro att en vanlig människa gör, resa mig från åskådarbänken och gripa in. Jag har vaknat upp ur illusionen om att det går att vara neutral i en mobbningssituation eller i ett stort människorättsligt övergrepp. Jag har insett att jag har en del i det här och att jag därför har ett ansvar. Jag har valt att ta min egen del av ansvaret istället för att försöka lämpa över det på andra.

Åskådarbänken är överfull av människor som från sidan av spelplanen ser vad som händer och som väljer att inte göra något för att förhindra det. Den har fyllts på genom historien och under 1930-talet blev det riktigt trångt. Den fylls dagligen av människor i vår nutid som ser andra människor kränkas. På bänken sitter kolleger till arbetsplatsmobbade, medpassagerare till trakasserade invandrare på bussen och medlöpare i de mobbade barnens skolklasser. Bänken är full av ”tolkun ihmiset”. Det är lätt för de tuffa pojkarna i regeringen att husera hur de vill när ”tolkun ihmiset” vänder bort blicken. För säger du till är du en extremist i den verklighet vi skapat.

Enligt president Sauli Niinistö är det ”tolkun ihmiset” som är föredömet. Jag vet inte om han menar att det är de som låter saker hända vi borde applådera? Är det föredömligt att inte våga kritisera de som dömer till döden offentligt, men att i smyg lämna över ett par strumpor man stickat som tröst till den dödsdömde? De som genom varierande, kreativa ursäkter avsäger sig sitt civilkurage och sin inre glöd – är det dem våra barn borde lära sig av? De som kväver den glöd som kunde vara medskapande i att rädda liv, inte bara ge den döende varmare på fötterna.

För mig är en aktivist en människa som är så pass lite cynisk och uppgiven att något i människan fortfarande glöder. Det är en människa som tror på sina egna och mänsklighetens möjligheter. Det finns liv i människan och det önskas liv för andra. Det önskas en värld som lever och brinner istället för att vara en hög med aska. För mig är en människa en aktivist. Att vara en människa är ett aktivt, handlande verb. En passivist är det som Astrid Lindgren skulle kalla för ”bara en liten lort”, för det finns saker man bara måste göra om man vill vara en riktig människa.

“Det finns saker man måste göra, även om det är far­ligt.

Annars är man ingen män­ni­ska utan bara en liten lort.”

(Bröderna Lejonhjärta)

Det är det här som gör mig så ledsen – att så många har slocknat eller inte ens pyr för så många människor som de vill ge sken av. Tydligen har regeringen redan lyckats göra Finland så oattraktivt, så nerskuret och så syrefattigt att vi inte orkar brinna. Det är det som gör mig så rädd – att det är våra barn som ska gå i skolklasserna i ett land där det normala inte längre är att gripa in när man ser övergrepp begås. Att vi nu genom vårt exempel fostrar en hel generation barn som inte kommer att gå emellan. Att vi skapar en europeisk konsensus om att det normala är att låta människor dö. Allt medan vi läser högt ur bröderna Lejonhjärta för våra barn i deras trygga sovrum om kvällarna.

Jag behöver inte ryggdunkar för att jag är en så duktig aktivist. Jag behöver få se handlingar som ger mig tillbaka hoppet om oss finländare som folk – i synnerhet om dem som säger sig vara medmänskliga. Jag minns att jag är människa när jag märker att jag glöder, när jag märker att jag blir arg för att det pissas på en människa som kunde varit jag. Vad jag önskar att det brann på åskådarbänken. Från 1930-talet finns bara aska kvar.

P. S Kanske känner du att det är något som glöder och att du vill göra något, men du vet inte vad du kan göra. Ta kontakt med någon som verkar brinna. Jag är säker på att den personen blir glad att få hjälp med att bära en del av vårt gemensamma lass. D.S

* Flyktingkrisen, som är en enorm kris för flyktingen och samtidigt en utmaning, en prövning för oss andra.