If I get passport I come back and see you

Han äger bara kläderna han har på sig och lite till i en ryggsäck. För två dagar sen, när han kastades ut från asylmottagningen och dök upp på internetkaféet i Kristinestad, såg han desperat ut. När han kommer in i vår farstu är han lite piggare, men även om han ler när jag säger hej har något slocknat i blicken. ”Det här är min dotter Lina”, säger min pappa och jag säger ”Ja, han vet. Vi träffades på torsdag på internetkaféet.”

På internetkaféet brukar asylsökande träffas för att spela biljard och pingis, dricka kaffe och prata. Jag var där tillsammans med några andra finländare för att hjälpa asylsökande som fått avslag att kopiera sina asylbesked och skicka dem till en grupp som gör dem tillgängliga för jurister, forskare och journalister. Det här massövergreppet kommer vi att älta i framtiden, så det är bäst att samla bevis.

Det var kaotiskt. Jag försökte förklara hur det hela går till på engelska. Hur man undertecknar fullmakten, hur vi skyddar uppgifter så att det inte ska leda till problem. Någon översatte till kurdiska, någon till arabiska, någon till dari.

Mitt i myllret kom en pappa fram och visade bilder på sin pojke i sin mobiltelefon. En glad elvaårig pojke på den första bilden, där han står bredvid sin syster i sin flytväst. De är framme i Europa. Så följer flera bilder. Pojken som spelar fotboll med finländska barn. Pojken tillsammans med sin lärare i skolan här. Pojken som ligger på sjukhus med dropp. ”He don’t speak, he don’t eat, he don’t drink!” När familjen fick negativt asylbesked i slutet av juli drabbades pojken av nån slags mental kollaps.

”Läkaren säger att han inte kommer att bli bra igen” säger vännen som tolkar för pappan.

Jag hör kopieringsmaskinen i bakgrunden, hur den långsamt matar igenom sida efter sida av negativa asylbesked. Jag hör H, som har tre jobb men ändå nekats uppehållstillstånd, förklara något för de afghanska pojkarna i en av sofforna. Jag ser pappan i ögonen och säger att läkare inte alltid vet, att de ibland har fel.

Så hör jag F, som jobbar på asylmottagningen och själv kommit till Finland som flykting, ropa från dörren. F har en man med sig. Han behöver ett hem, någonstans att sova, bara en natt. ”Kan du ringa din mamma?”

Jag ringer min mamma. En timme tidigare har hon deltagit i ett krismöte med representanter för frivilliga, församlingen, asylmottagningen och Röda Korset och försökt komma fram till hur de ska hjälpa de allt fler papperslösa. Gruppen ska få tillgång till ett gammalt hus som en Kristinestadsbo kan upplåta billigt. Frivilliga ger pengar till hyran.

Nu har det kommit en avvisad asylsökande till och på lördagseftermiddagen när jag sitter och surfar hemma hos mina föräldrar står han där i farstun. Han är en vanlig människa. En ung man från Irak som har på sig jeans och en vit tröja. Han pratar ganska bra engelska. Pappa tar med honom för att hämta en julgran från skogen. Han får låna kläder av pappa. De är lite för stora. Sen städar de våra bilar.

”I like to work”, säger mannen. ”In Irak I work, but here in Finland only be home, think think.” Mannen visar med handen mot huvudet.

Vi pratar om allt möjligt. Om att han tycker om fotboll, mest om spanska ligan. Om att han slutade röka och dricka helt för ett halvår sen när han fick höra att hans pappa dött. Om att han tycker att min pappa påminner om hans pappa.

Han visar bilder på sin familj. Han tycker att min mamma påminner om hans mamma. ”Same same”, säger han och pekar på smarttelefonen, där han har hela sitt liv. Han skrattar lite förläget när han berättar att hans lillebror som är kvar i Irak har barn, men inte han. Fastän han är äldre. Jag tänker att det nog är svårt att hitta någon som vill ha barn med en om man är papperslös. Det är kanske omöjligt. Jag sitter och ser på den här människan och ser att han är precis som jag, men han är utknuffad från allt. Först från sitt eget land av IS och sen ut från mitt land. Han finns, men han finns inte.

Vi tittar på fotboll tillsammans på övervåningen. Det är varmt och mysigt, för pappa eldar i öppna spisen och mamma har julpyntat. Jag hör hur mamma och min syster ställer fram maten där nere och jag ser i ögonvrån hur mannens ögon tåras. Han har blicken fäst på fotbollen. Jag vet inte vad han tänker på.

Pappa har gjort potatismos och mamma en kycklinggryta. Jag har fått en afghansk borek, ett slags bröd, av en av männen från internetkaféet. Mannen äter potatismos genom att vika brödet och fylla det med mos. Vi pratar om Finland. ”People here very good. Many people help me. But system bad. I don’t get paper! Why? I have problem in Irak! My brother say I don’t come back!”

Mamma och pappa kommer på att de har kläder som någon donerat i bilen. Pappa hämtar. ”Om du vill ha nånting är det bara att ta.” Mannen tar en tröja och ett par handskar.

Han frågar om hans finska simkort fungerar i Sverige. Han har bestämt sig för att lämna Finland. Han ska vidare ut i Europa. Det går rykten om att det kan gå att få asyl i andra länder, trots Dublin-avtalet. Pappa och mannen tittar på Onnibus karta över bussrutter. Pappa förklarar att mannen inte kan ta båten till Stockholm, för alla kontrolleras när man kommer i land. Vi bokar en bussbiljett till Torneå.

Så är det dags för mannen att åka, först till stugan en medmänniska snabbt ordnat fram, sedan vidare. Mamma ger honom ett av bröden hon bakat under dagen. Pappa frågar om han vill ha några mandariner. Det vill han. Jag hittar 300 svenska kronor som blivit över då jag var i Stockholm senast. Han säger tack. Inte ”No, please I don’t need” som många irakier säger av artighet och ibland av skam när man vill ge dem något. Vi blir vänner på Facebook. Jag säger att han kan höra av sig om han behöver hjälp i Stockholm, att jag har flera vänner där.

Han vill ta en bild av oss tillsammans, som han kan skicka till sin mamma. Vi står framför den öppna spisen och mitt hjärta smulas sönder, men jag ler på bilden.

Så tar han sin ryggsäck och tackar oss så mycket, så många gånger. Jag hoppas att han försöker ta sig till sin bror i Köln, men han pratar om Frankrike. Där har någon fått asyl. ”If I get passport I come back and see you” är det sista han säger.

Jag säger ”yes, we hope so” och ”goodbye”.

Så går jag och sätter mig i fåtöljen vid öppna spisen. Det ska bli jul. Jag gråter och tänker att jag önskar mig ingenting. Ingenting. Bara att det här ska sluta.

Skribenten är en av initiativtagarna till kampanjen We see you, för mänskliga rättigheter och en etiskt hållbar asylpolitik i Finland.

We see you

MigriLeaks

Annonser