När jag var barn var det viktigt med rättvisa på lördagskvällarna. När smågodiset skulle delas satte vi oss på vardagsrumsgolvet min syster och jag och så började vi sortera karamellerna: En röd till dig, en röd till mig, en gul till dig, en gul till mig. Det är ju viktigt med rättvisa. Att alla får precis lika mycket. Att ingen blir förfördelad.

I dagens Finland är det tydligen viktigare än någonsin att ingen blir förfördelad. Invandrare kostar och ska vi betala för dem? Det är ju orättvist! Finlandssvenskar kostar och ska de finskspråkiga finländarna betala för oss? Det är konstigt hur viktigt det är med millimeterrättvisa när det gäller vissa grupper människor. Det är orättvist att majoriteten ska behöva betala för de merkostnader det innebär att en minoritet av befolkningen talar svenska eller behöver skydd undan förföljelse.

Det som många i ”majoriteten” inte tänkt på är att det här samhället egentligen är en sammansättning av många minoriteter där vi alla hör till någon minoritet – också de av oss som inte är finlandssvenskar eller invandrare. Majoriteten betalar alltid. Jag är med och betalar för de merkostnader det innebär att det finns en minoritet i Finland som är handikappade. Jag har själv aldrig ens brutit ett ben. Jag är med och betalar för den minoritet som har alkoholproblem. Några sådana problem har jag heller aldrig haft. När jag gick i skolan var det inte heller speciellt rättvist. Minoriteten som hade läs- och skrivsvårigheter blev ju förfördelade! De fick gå till specialläraren hela tiden – det fick aldrig jag.

Det är konstigt hur mycket energi många finländare har över till att kontrollera att allt går rättvist till. Det är ju viktigt med rättvisa. Det är viktigt att vara petnoga. Att kontrollera att alla kostar lika mycket, att ingen får mera än vad JAG får. Sällan tänker man på att man själv kostar – att vi alla är en belastning för varandra om vi väljer att se det så.

Livet är inte millimeterrättvist. Rättvisa för mig är att alla får det de behöver för att kunna leva ett gott liv.  En dag kostar man, en annan dag betalar man. Det är dags att vi vuxna finländare lämnar barndomens godisritual bakom oss. Man kan faktiskt överleva fastän någon annan får tre gula karameller och man själv bara två. Speciellt i ett samhälle där vi har råd att bjuda ur godispåsen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s