Det är fint att se när människor engagerar sig i frågor de brinner för. Det är fint att se engagemang. Det är bara så sorgligt att se vilka frågor det är som många av mina facebookvänner tycker är de riktigt brinnande, viktiga frågorna så här inför julen. Det handlar nämligen om den tydligen mänskliga rättigheten att kränka.

Julen kommer närmare och de gamla traditionerna blir aktuella. De som gör att en jul känns som en riktig jul. För mig handlar det om att vara tillsammans med släkt och vänner, att äta god mat, spela spel och att förhoppningsvis se drivor utanför fönstret. Inte visste jag att det för så många handlar om främst en sak: Att få se den där negerdockan komma hoppande in i jultomtens säck i Kalle Ankas jul. Tydligen är rättigheten att få se en stereotypt framställd version av en mörkhyad människa det man riktigt går i taket över om den hotas. Inte rättigheten att ses som en människa oberoende etnicitet eller bakgrund. Inte rättigheten att bli sedd som en individ istället för ett kön eller en ras. Nej, rättigheten man vill stå på barrikaderna och slåss för är den att få kalla en neger för en neger.

Jag blev mobbad under min skoltid. Bland annat ritades vid ett tillfälle en stor nidbild av mig på en av skolans tavlor, där jag framställdes som betydligt tjockare än den lite mulliga elvaåring jag var. Jag tyckte inte om hur jag framställdes. Jag tyckte så illa om det att minnet av hur ”konstnären” ifråga flinande frågade mig vad jag tyckte om bilden sitter inpräntat för antagligen hela livet. Visst kan man se det som att han då hade rätten att framställa mig hur han ville. Att det var jag som var ”känslig” och ”lättkränkt”. Visst kan man också se det som att det hör till vanlig yttrandefrihet att få kalla en överviktig för fetto eller en funktionshindrad människa för cp. ”Han är ju det! Man måste väl få kalla ett fetto för ett fetto!”.

Ändå är det hela är för mig mycket enkelt. Det är inte översittaren som ska bestämma hur den drabbade ska ta emot budskapet. Blir den som drabbas sårad, kränkt, ”är känslig” eller vad man väljer att kalla det så slutar man. Man säger ”förlåt” och ”det var obetänksamt av mig, jag ska inte göra det igen”. Man har nämligen inte rätten att kränka en annan människa. Rätten varje människa – med olika grad av känslighet – har att bli behandlad med respekt står alltid över varje rättighet någon kan ha till att använda olika benämningar, framställa den andre på olika sätt eller på andra sätt vinna billiga poäng.

Det är intressant det här med känslighet. Om man sparkar någon på benet och denne får stora blåmärken – kanske större än man själv skulle ha fått – och skriker av smärta slutar man oftast sparka. Det samma verkar inte gälla när någon är psykiskt känslig. (Psykiskt känslig blir man för övrigt ofta om man har många blåmärken från förut, t.ex. om man blivit utsatt för kränkningar på grund av sin etnicitet.) Varför slutar vi inte sparka verbalt när någon ropar ”Aj!”? Varför ser vi bara det som löjlig överkänslighet som kränker vår rätt att missbruka vår yttrandefrihet?

Visst kan det väcka en viss sorg att gå miste om den ”lustiga negerdockan”, men kanske är det något vi kan klara oss igenom. Kanske kan vi hitta andra lustigheter att skratta åt om vi riktigt försöker. Kanske kan vi lägga ner kampen för den mänskliga rättigheten att kränka. Det skulle samtidigt ge välkommet utrymme för engagemang i frågor som verkligen är brinnande och viktiga i vårt samhälle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s