I ett kommentarfält läste jag nyligen att någon tyckte att ”det där med mänskliga rättigheter – det är nog bara trams och tjafs”. Det verkar som att en del människor har uppfattningen att den som talar om mänskliga rättigheter är naiv och inte vill se verkligheten. Man är inte realistisk då, helt enkelt.

Jag är inte naiv. Jag tillbringar den här veckan i Nice. Jag går av och an mellan mitt rum i gamla stan och stranden vid Promenade des Anglais. Blodet från terroristattacken i juli har tvättats bort från strandpromenaden, men ännu samlas det blommor, brev och ljus en bit ifrån mig där jag ligger på min handduk och svettas. Ingen burkini är i sikte, däremot solar många kvinnor topless. I havet där jag doppar mig när det blir för varmt räddades 3400 människor från drunkning bara under helgen. När jag går till kiosken för att köpa nåt att dricka ser jag löpsedlar om att tre fransyskor gripits för terrorplaner. Runt mig badar och skrattar människor på alla världens språk, men det är inte frid och fröjd i Frankrike.

Det är inte frid och fröjd någonstans nu och jag vågar tala för många människorättsförsvarare och antirasister när jag säger att vi inte är blåögda att tro att det inte skulle finnas utmaningar när världen brinner och traumatiserade människor plötsligt tvingas fly och anpassa sig till en ny kultur. Det är just därför vi inte får tumma på principerna om allas lika värde. De måste vara orubbliga, både när det gäller hur vi stiftar våra lagar, hur vi väljer att tolka och tillämpa dem i praktiken och hur vi människor handlar gentemot varandra. Om vi tummar på de mänskliga rättigheterna för vilken människa som helst påbörjar vi en farlig utveckling där vi snart inte har något att orientera efter. En dag är det vi själva som står där utan rätt till frihet och liv och undrar vad som hände. Varför var det ingen som sa ifrån när vi tappade greppet om kompassen?

Om man säger ifrån när man ser rasism och övergrepp på de mänskliga rättigheterna i Finland blir man ofta förminskad till en blomsterhattstant i bästa fall eller en toleranshora i värsta fall. Utvecklingen har redan gått så långt att det finns en stor grupp smygantirasister som ser mänskliga rättigheter och allas lika värde som något självklart, men som ändå inte vågar stå upp för det. Det har blivit omodernt att aktivt värna om liv som inte hör till den närmaste familjen och närmast pinsamt att fortfarande vara så blåögd och verklighetsfrånvänd att man tror att det skulle göra någon skillnad att försöka vända utvecklingen.

Men de som vågar tala är inte blåögda, utan skarpsynta. Det var de som först såg vart det barkade och som försökte få andra att se det de såg. Det var de som försökte få också andra att protestera och tydligt ta ställning innan det blev för sent. I framtiden kommer våra barn att under historielektionerna få läsa om hur det gick. I släktberättelserna kommer följande generationer att hitta dem som föraktfullt kallades för naiva blomsterhattar, men som oförtrutet försvarade allas rätt till liv ändå – högt och ljudligt som om det handlade om deras egna barn eller deras egna rättigheter. Jag hoppas att det är många finländares ättlingar som då kan säga ”Min släkting vågade vara en blomsterhatt”.