Vad ska vi säga alla gånger när vi plötsligt saknar ord

Fast vi lärde oss så noga vad allt heter?

När vi dukar upp för mat, men till en mindre vid vårt bord

Och ett gränslöst tomrum sitter med och äter

När vi tänker ringa upp och plötsligt inser hur det är

Och vi hastigt sväljer gråten ingen annan kommer se

När vi hemligt önskar att nån kunde se oss famla fram

Vad ska vi säga då när inget har ett namn?

 

Vad ska vi göra alla gånger när vi ingenting får gjort

För att ingen makt finns kvar i våra händer?

När vi märker att det mörknar och det svalnar allt för fort

När en livstråd vevas in en dag i sänder

När vi ser så mycket brista som vi önskade var helt

När vi märker att det otänkbara plötsligt är reellt

Då när allt hotar att stanna, men vi måste bara gå

Vad ska vi göra när vi inte kan förstå?

 

Att du ser och inte vänder, det kan räcka väldigt långt

Då när hjärtat svämmer över så att bröstet blir för trångt

Att du hör och att du stannar, ja det räcker faktiskt så

När ett liv har blivit svårt att lita på

 

Vad ska vi göra med de händer som har blivit utan kraft

Med de läppar som har svårt att hitta orden?

Vad ska vi göra när nån mist den allra finaste den haft

Och ändå måste vandra vidare på jorden?

Vi kan hålla händer öppna, stöda ryggen till en vän

Som ska orka vandra vidare och bära

Kanske vågar munnen viska ”Det blir säkert bättre sen”

Och ”Om du vill så finns jag hos dig, nära”

 

Att du ser och inte vänder, det kan räcka väldigt långt

Då när hjärtat svämmer över så att bröstet blir för trångt

När du vågar möta blicken hos en tapper, sårad själ

Mitt i mörkret blir du lite mera hel

 

När du står med tomma händer, men med sprängfyllt hjärterum

Låt ditt hjärta sjunga när din mun är stum

Låt ditt hjärta sjunga när din mun är stum